39 poäng

Jag kanske har nämnt att läkare ofta har en att fylla i en enkät när de ska bestämma graden av depression. Jag har alltid prickat svår depression med råge på den där blanketten. Bdi heter den. Den finns på svenska på bland annat Mielenterveystalo om man nu skulle vilja testa sig. Om man får höga poäng kan det ju vara skäl att söka sig till en läkare för ytterligare bedömning och för att få hjälp.

Nåja, i höst när jag var med i en studie vid Helsingfors universitet, där de skulle undersöka olika behandlingar av depression, fick jag fylla i den där blanketten på nytt. Då landade jag på 42 poäng. Det här var i november 2016. Tror gränsen för svår depression här är 30 poäng.

I februari började jag i terapi, och mitt mående blev ju som sagt värre till att börja med. Problemen jag försökt undvika flöt upp till ytan och jag fick svårt att vara. Att jag dessutom samtidigt börjat småstudera var inte heller lätt, för många dåliga minnen kommer just från studierna. I slutet av april slutade jag med minipiller och satte in en hormonspiral och i och med det steg mitt humör lite. Jag har också fått konkreta övningar av terapeuten, och de har haft lite oväntade effekter (bra effekter alltså)

Så jag fick panik en kväll, ”Jag har inte varit ledsen på nästan hela dagen idag, då är det onödigt att jag är sjukskriven för depression” så där som jag ofta tänkte i början av min sjukskrivning, att om jag inte hade ångest 24/7 så hade jag inte depression och skulle kunna jobba. Och det här skapade ju bara mer ångest. Så när jag var som mest hysterisk över det här (kan nog ha haft något slags tvångstankar när det gäller det här) fyllde jag i blanketten flera gånger om dagen för att säkerställa att jag hade ”tillräckligt” svår depression för att vara hemma. (Vadå strävar efter högsta poängen?)  Nåja, jag bestämde mig för att kolla läget, och se om något ändrat sen sist jag fyllde i bdi. Och det hade det. Jag fick 39 poäng den här gången. Det är tre poäng mindre än i november. Det är fortfarande svår depression, och vissa dagar är jag verkligen helt nere och känner mig sämst i hela världen. Men det är tre poäng mindre.

Så ja, terapin hjälper. Och medicinen hjälper. Men det går långsamt. Ibland är det bättre, ibland sämre. Och det ska få gå långsamt, jag är så in i Norden trött på att ha bråttom. Jag har rusat hela mitt liv, och det ledde mig rakt in i väggen. Och den vill jag inte slå i igen, för det gör så otroligt ont, och tar så länge att återhämta sig.

img_5645

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s