Min livshistoria och att börja i terapi

Jag har ju börjat i terapi nu, och måste säga att första intrycket är bra. Många tårar rann och jag måste vila direkt jag kom hem, men det kändes skönt att få gråta ut de tårarna och slippa skämmas över dem. Jag går ju i terapi på svenska, efter att ha gått länge i vård på finska, och det är ganska skönt att prata mitt eget språk. Fast det är också jobbigt eftersom det markerar att det är verkligen mig det handlar om, och ingen annan. Jag har ju gått bara en gång så jag vet egentligen inte hur det kommer att påverka mig ännu, men jag hoppas ju att det ska kunna stärka min självkänsla så att jag kan få må lite bättre i fortsättningen. Jag är också så himla trött på att hela tiden förbereda mig för att något hemskt snart händer, för att jag är rädd för att om jag är glad en stund så ska det genast förstöras. Så har det varit i mitt liv ungefär alla år sen 2008, så jag har tyvärr vant mig.

Jag fick med mig en pappersbunt och ett terapikontrakt. I kontraktet står det bara grundläggande om att terapeuten har tystnadsplikt, terapins omfattning och taxa och liknande. Den andra pappersbunten var ett kompendium där man skulle fylla i sin livshistoria kort och gott. Och vet ni vad, det är så jobbigt. Jag kan svara på en fråga åt gången och sen börjar jag gråta. Men jag börjar inse allt mer att det är mycket som ledde mig in i väggen, och det började mycket innan ÅA, även om det eskalerade där. Och det finns så mycket som behöver pratas igenom. Terapeuten sa dessutom att om man undviker att prata om eller minnas jobbiga grejer så kan man istället för att må bättre däremot underhålla depressionen, vilket jag tror stämmer bra in på mig och min livshistoria. Mitt sätt att överleva har ju varit att släta över mina misslyckanden, dölja dem och inte berätta för någon, samt att ta på mig nya ansvarsuppgifter så jag är duktig åtminstone på nånting. Vissa saker är fortfarande så jobbiga att prata om att jag ibland kan börja gråta bara av att tänka på dem,  och det är ju ett tecken på att de behöver pratas igenom.

IMG_7439.JPG
Det tyngsta kompendiet i mitt liv hittills.
Fpa har inte ännu beslutat om de kommer att bekosta terapin, men jag har stressat så mycket med fpa i mina dagar så jag orkar inte bry mig just nu. Mina sjukdomar begränsar mig ändå så pass mycket så jag tror att det skulle vara väldigt dåligt om jag inte fick terapin beviljad. Läkare och vårdpersonal har också ansett att jag behöver terapi eftersom jag redan varit sjukledig ganska länge och inte blivit särskilt frisk, så de menar att allra mest trovärdigt är att jag får terapin beviljad. Men förstås är jag beredd på att jag måste tilläggsundersökas, katastroftänkare som jag är.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s