Annars då? 

Jag vet inte om det märkts här, men det känns som att jag har haft svårare att uttrycka mig i text den senaste månaden. Jag har haft svårt att formulera mina bloggtexter och de har känts lite halvytliga. Jag märker också att tonen i dem jag publicerat är lite mer ”arg” än den var t.ex. i november. (Jag vet att en del beror på min depression, att jag är överkritisk till allt jag är och gör)

Jag har inte riktigt orkat dela med mig av min vardag som jag tänkte mig. Men jag tror att det är ett slags skyddsmekanism för att inte släppa in folk för nära. Jag är rädd för att bli ifrågasatt för precis allt jag skriver. När man lider av psykiska sjukdomar har man aldrig bara sjukdomen att fokusera på, utan också väldigt mycket oförståelse från olika håll. Egentligen borde man bara strunta i sånt, och tänka att vad skönt för dem som sluppit ens sjukdom, men när självkänslan är i källaren, blir det lätt att man sätter sitt värde i hur andra ser på en.

Jag har under hela min bloggtid kämpat med huruvida jag är trovärdig. Kan jag skriva att jag var på en härlig konsert igår när jag i förrgår skrev att jag gråtit hela dagen? Jag vet att det här delvis kommer från akademin, eftersom det var ett ordentligt tjat om källkritik där. Och det behövs tydligen, för vissa tror faktiskt på allt som står i t.ex. Aftonbladet. Och delvis kommer det från min gamla fördom om att man aldrig känner nånting annat än hopplöshet om man har depression.  Det känns jobbigt att dygnet runt fundera på vad jag kan säga (eller skriva) högt ut, och hur jag ska uttrycka mig för att uppfattas seriöst.

När jag var 16-17 år skaffade jag massor med vänner genom att vara den som var sprallig, skrattade och skojade mycket. Det funkade, för folk gillar glada typer. Jag får fortfarande kämpa med att visa att jag också kan vara allvarlig, eftersom folk minns mig som den där ibland hysteriska 16-åringen. Men jag är 25 nu. Visst, jag är samma människa, men jag har gått igenom så mycket sen jag var 16. Så mycket är kontextbundet, ibland vill jag bara skoja, men jag hatar att bli bortskojad när jag berättar något som är viktigt.

Samma människa som 2007, men ändå inte.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med den här bloggen just nu. Kanske behöver jag en paus, kanske behöver jag skriva mera. Jag har varit supertrött i december, det blir alltid stressigt hur man än gör. Jag är inte riktigt någon julmänniska, det jag kopplar starkast med julen är dåligt samvete och stress. Dåligt samvete över att man inte kan vara på 15 ställen samtidigt, och stress över att behöva spela glad för att  andra inte ska behöva oroa sig.

Annars också har jag nog varit lite mera nedstämd i december än i november. Det går väl i vågor antar jag. Att jag varit förkyld i över två veckor, och vissa nätter fått ca tre timmar sömn, kan också ha inverkat på humöret. Läkaren har också ökat doseringen på min medicin och det kan ha utlöst det här, men jag orkar inte skylla allt på medicinen nu. Det är ändå aldrig bara en sak som spelar in.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s